Nu lämnar vi snart sommaren bakom oss och går in i en betydligt svalare och mörkare period. Det har varit en lång sommar, känns det som. Nästan som sommarloven när jag var barn. Kanhända är det det ihållande högtrycket med mycket sol och värme som bidrar till den känslan. Många av oss är nog kluvna när vi tänker tillbaka på sommaren som varit. Känslan av att kunna vila i att i morgon blir det också en solig dag, samtidigt som det är just det … det skulle behövts ett rejält lågtryck med regn i många dagar för att naturen, det som ska gro och växa, ska må bra. Att njuta av något, som borde vara annorlunda.
Hur som helst, sommaren går mot sitt slut och som alla andra år infinner sig ett stänk av vemod hos mig. Anpassning till tider, planering och logistik, jeans, som känns lite för trånga efter mys med gott fika och sköna sommarkvällar, strumpor på fötterna. Är det möjligt att anpassa sig till bokad kalender och dagar inomhus?
Klart att det är!
Det infinner sig också en förväntan, som liknar känslan när skolan startade igen efter sommarlovet. Den här hösten blir något nytt för mig, som handlar om att den utformas utifrån de idéer jag vill förverkliga. Med ödmjuk tacksamhet ser jag att de frön jag planterade i våras börjar gro. Nya intressanta och meningsfulla uppdrag och positiva möten med människor som vill påverka sin hälsa. Jag vet inte just nu hur det kommer att fungera och om min planering håller, men jag tycker att känslan av vemod skapar ett lugn. Jag har tillit och ser med förväntan fram mot hösten.