Jag är fortfarande uppfylld av prestationen i Öppet spår den 24 februari. Jag var inställd på att det inte skulle bli något Vasalopp i år. Hade ju inte ens plockat fram skidorna denna snöfattiga vinter i Uppsalatrakten. Men jag tog med skidorna på vår semestervecka i Dalarna. Lite snö kunde vi hitta kring Mora så efter en 7 km skidtur och därefter ett besök vid Vasaloppsmålet för att känna på lite Vasaloppsstämning och heja på åkarna (särskilt en … Heja Elin!), då var det kört. Jag gick in och anmälde mig till Öppet spår dagen därpå!!!
Jag fick åka i fantastiskt väder, vindstilla och med solen som gick upp över myrarna. Några minusgrader som höll de lite isiga spåren fina så gott som hela den nio mil långa sträckan. Och jag tog mig i måååål!!!! Ont i kroppen och alldeles tömd, men glad, ja lycklig över att ha fått vara en del av detta fantastiska arrangemang och att jag inte gav upp och tog bussen till Mora när det började kännas motigt.
Är det det som är “i fädrens spår för framtids segrar”, månntro? Att våga göra det som kanske upplevs lite dumdristigt (åka 9 mil utan skidträning?!), att hålla ut när det blir lite motigt och då också få vara med om den där härliga känslan att gå i mål.
Var målet är på min resa i yrkeslivet är jag just nu inte riktigt klar över, men klart är att jag ger mig ut på nya spår som ger mig nya utmaningar och möjligheter. Jag har just anlänt Betongfabriken